25 år med The Beatles

Inledning

Det kan synas både pretentiöst och övermodigt att ge sig på uppgiften att rescensera
Liverpoolgängets produktion, då detta torde vara ett ganska utnött område för musikskribenter.

Därför har jag fattat beslutet att kommentera låtarna helt och hållet utifrån min egen horisont. Låtarna kommer alltså att sättas in i ett personligt sammanhang och de av mig presenterade tolkningarna och associationerna kan därför visa sig vara historiskt sett helt åt skogen, men samtidigt vara korrekta rent subjektivt.

Jag kommer att fokusera helt på låtarna utan hänsyn till vilket album de ligger på.

Ni som inte alls vill läsa dessa rescensioner kan lika gärna åka till LONDON direkt!

Texter till låtarna finns här.

Bilder på Beatles finns på 2 olika ställen på denna site:

The Graphics Page

Fab Photos 2

Fire in the hole folks!

 Lucy in the Sky with Diamonds

 Detta är sannolikt den mest genompsykedeliska text Lennon levererat.
Innehållet påminner om ett kraftigt LSD-rus och när Lennon avvisar tolkningen i media,
så är det bara därför att han under rådande omständigheter var tvungen.
Lennons konsumtion av LSD vid denna tiden var lindrigt sagt omfattande och detta påverkade självfallet
hans konstnärskap.

Icke desto mindre är låten helt fantastisk. Orden och musiken bildar en solid enhet och beskriver med
gudabenådad fingertoppskänsla ett hallucinatoriskt tillstånd. Tyvärr har jag inte haft
tillfälle att avlyssna låten i ett liknande tillstånd, vilket måhända vore givande.
Ett litet frågetecken runt Ringos trummor i chorus, där beatet känns lite stumt.

Krydda: introt

Knorr: "marmalade skies", "cellophane flowers"

© © © © ©

Vi är långt ifrån Rock&Roll, ändå saknas inget i denna Paul-melodi.
Det är svårt att tänka sig ett annorlunda arrangemang, typ trummor bas och guror. George Martin’s
bidrag till the Beatles produktion är sannolikt underskattat.

Jag har egentligen svårt för det totala vemod som genomsyrar låten, samtidigt som det är
underligt att Macca står för detta känsloläge - det är väl det sorgligaste som kommit
ur hans penna. Det finns ett släktskap med "Yesterday". Återigen så är text och musik
sammanvävd till en enhet utan lösa trådar.

Krydda: celloköret

Knorr: titeln: "Eleanor Rigby"

© ©

 Vi satt tysta i en enkel utomhusservering. Sista kvällen på Koh Phi-Phi i Thailand i
perfekt stillhet med en inramning av sammetsblått kvällsljus, svarta klippor och Andamanska sjön.
Då går låten försiktigt ut i barens högtalare och jag förstår plötsligt
vad den handlar om, nämligen ens eget liv. Det som varit och det som är just nu. Nackhåren börjar
resa sig.

Annars är ju låten åter ett exempel på Macca’s otroliga förmåga att skapa en
lockande melodi, som formligen smeker hörselnerven utan att på något sätt bli slipprig och banal.

Krydda: middle 8 (many times I’ve been alone…)

Knorr: "lead me to your door"

© © © © ©

 Tidigt minne av att Lennart B prackade låten såsom vassast på LP:n tillsammans med
titelspåret. Alltid kul att lyssna på. Den verkar vara sprungen ur ett opretentiöst jam och som
sådan troligen en äkta mix av John och Pauls spontana ideer. Här finns också gammal hederlig
Beatlesk spelglädje.

Krydda: Johns mässande i partiet "everybody had a hard year, everybody…….."

Knorr: "a feeling that keeps me on my toes"

© © ©

Charmig "slarvrock" av John. Pianot är dock lite för lättfotat (Preston?).
Låten kunde gjorts lite råare - lite mer tryck i Johns rockröst. Jag halkar ofta in på
låten om jag själv sitter en stund med guran.

Krydda: C7 - D7 växlingen

Knorr: när han springer runt med väskorna och allt strular till sig ("I got my bags, ran to……..")

© © ©

Ett plågoris tillsammans med "All together now". Macca är den i Beatles som förmår
leverera de vackraste melodierna, men även de grövsta klavertrampen.

Funkar möjligtvis som barnvisa.

Krydda: skulle behövas!

Knorr: "Nu fortsätter vi resan"

Tyngd och pondus präglar denna Georgekomposition och jag har svårt att tro att John & Paul
fnyste åt detta bidrag till Den Vita. Den som har studerat "Badge" (Harrison/Clapton) inser att
"While my guitar…" är släkt med denna. Än en gång tackar vi för tyngden, Eric, Ringo och
Paul (bas). Tänk er dylika arrangemang av vissa låtar på Living in the Material World!

Krydda: Georges och Erics guror

Knorr: "for every mistake you must surely be learning"

MIDI

© © © © ©

Skrammel och skräll och taskig produktion av en annars hygglig rocklåt. Varför kunde den
inte få en rockproduktion då? Typ "Back in the USSR" eller "Get back". Blåset är erbarmeligt!

Krydda: Slutet med den ensamma basen, samt även när basen kommer in efter pianot i början.

Knorr: "Seee how they ruuun",© ©

Det är ganska svårt att isolera låtar i Abbey-blocket, men hursomhelst, detta alster av
John tecknar ett porträtt av en uteliggare. Fragmentariskt, skissartat och utan sympatier eller större djup.
Småsvängigt och flyktigt. Förmodligen en relevant bit i Abbey-pusslet, men som sagt, inga bestående men.

Knorr: det nådlösa "…mean old man, such a dirty old man…"

© ©

Förhoppningsvis skriven av Paul med tanke på bussrullen och fungerar väl i det sammanhanget.
Beroende på humöret kan låten kännas både tjatig och mysig. Ibland förleds man att
tro att den handlar om något annat än en bussresa, varför inte en LSD-tripp?

Alla dessa mer eller mindre psykedeliska resor medelst buss och ubåt.

Krydda: Den drömlika sekvensen i mitten

Knorr: Upptakten ("Roll up, step right this way")

© © ©

George gnäller över människors egoism, visst, visst.

Texten säger en hel del, men på något sätt uteblir den där speciella musikupplevelsen.
Det är tunnsått med knorrar och kryddor. Har ni tänkt på att låten egentligen kunde platsa
på Living in the Material World?

© ©

En av Pauls 5 bästa låtar någonsin. I det närmaste outslitlig trots sin relativa
längd. Mums-mums när den trycktes ut i Radio Caroline, som ju var mycket Fab-vänliga.

Krydda: Pauls vanvettiga skrikande

Knorr: "for now You know that it’s a fool who plays it cool, by making……."

© © © © ©

Ibland är Johns texter lite jobbiga och "Dig a pony" får exemplifiera detta. Hans lek med ord kan
ibland gå en på nerverna. Vaddå "syndicate any boat you row"? Musikaliskt är låten
fräsch, ackordväxlingar studsar, sjunker och skjuter i höjden som kulan i ett flipperspel.

Krydda: George’s lead som vävs in perfekt i mönstret

© ©

En melodi med fallande och stigande skalor som liksom ringlar sig fram till bländande vacker poesi.
Helt enkelt oemotståndligt och en självklar favorit. Texten är inte så lite George-betonad
(jfr även texten till "Instant Karma"). Versionen från WWF-plattan känns rekordeligast.

Knorr: "Thoughts meander like a restless wind inside a letter box".

© © © © ©

En kul komposition med enormt många variationer och olika sekvenser, som ett collage.
Inte en tråkig sekund. Måhända mindre intressant på textsidan.

Egentligen en låt som skulle kunna ligga på Ram, eller?

Knorr: slutet med "1-2-3-4-5-6-7 - all good children go to heaven"

© © ©

Inger en sorts slow-motion känsla, eller som att hälla ut sirap ur en burk. Jag menar alltså
själva konsistensen. Sötman som förmedlas blir ju aldrig sliskig. Man förflyttas till någon
sorts paradisisk omgivning, förmodligen i tropisk inramning. Finfin i hörlurar med slutna korpgluggar.

Knorr: "que can eat it carousel" (karl’n var ett geni)

© © ©

Ordet Klassiker känns utnött och banalt när man hanterar Beatles, men här är
iallafall ytterligare en, tack för den Macca! Ibland har jag förstås funderat över budskapet
och oftast fått det till:

- det som sker, låt det ske, för så är det menat (ödet)
- det finns en mening med det som sker

Krydda: George-solot (båda versionerna är cool). Jag minns att vi plägade flytta tillbaka pick-upen
för att digga solot på uppstuds.

MIDI

© © © © ©

En låt med ett otroligt sug och, som vanligt när det gäller John, orginalitet.
Inga dussinprodukter här inte. Konceptet är förmodligen ganska enkelt, men instrumentringen och
produktionen höjer låten åtskilliga snäpp. Betänk att låten är från 1969
och reflektera sedan över vad andra popgrupper höll på med i samma veva. Abbey är mallen för
ett perfekt pop-album och musiken håller fullt ut såhär 30 bast efteråt.

Krydda: Paul har lekstuga med basen - härligt

Knorr: "walrus gumboot"

© © © © ©

Låten är en direkt reaktion på vissa händelser med Peter Fonda i Los Angeles -66.
Det var LSD och jidder. Oavsett textinnehåll, så gillar jag låten ungefär på samma
sätt som jag gillar "And your bird can sing". Jag har alltid tyckt att dessa 2 låtar utgjort ett par.

Knorr: "I know what it’s like to be dead" (ruggigt)

© © ©

Låten har utan tvekan ett stort energiinnehåll, men för mig personligen har det alltid
känts som "Nej, det är för mycket". Som om man inte förmår smälta störtfloderna av
toner. Ribba ner - stenhårt. Dessutom har alltid textens otillgänglighet liksom retat mig.

© ©

Trots att texten är smått självförhärligande så är den så full av
spontanitet och gott humör att man faller pladask direkt. Jag gillade den redan vid första avlyssningen,
omedveten om att bara John och Paul står för fiolerna. En pärla, sin enkelhet till trots.

Krydda: slutsekundernas utstuderade sologitarr.

© © © ©

Wait 

Låten vill aldrig ta fart och lyfta från backen. För mig har den alltid utgjort en
transportsträcka på LP:n fram till mer spännande musik. Tyvärr Macca.

© ©

Det par som besjungs kan naturligtvis vara föremål för spekulationer. Antagligen avses
Linda Eastman, men dumt nog har jag alltid tyckt att den 2:a partnern varit John Lennon? Jag vill att det ska vara
på det viset. Bråket mellan John och Paul runt -70 är en tragedi i musikhistorien.
Tänk dig själv de bästa låtarna från Imagine, Ram och All things must pass på
ett Beatlesvax. Tanken svindlar.

Det akustiska liret känns avslappnat och utgör ett välkommet avbrott på LP:n.

© © © ©

Tätt och maxat. Håll med om att beatet påminner om "Bring it on home to me". Det är
hursomhelst en ganska stor dos soul som här tillhandahålls av Macca medelst redan kända
ackordväxlingar. Trycket här är dock 200 ggr kraftigare än man förmådde runt -60.

Samtidigt är det ju en av flera typiska Macca-pastischer. Kanon!

Krydda: George’s kompromisslösa ackordförstärkningar (notera att George ej sällan står
för kryddan).

© © © ©

Låten förmedlar precis det som titeln pekar på, någon sorts förlamande
trötthet, förmodligen hos kompositören själv - Lennon. Det är inte utan att denna trötthet
i viss mån överförs på lyssnaren. Inga sensationer, inga musikaliska utsvävningar, karl’n
är utpumpad helt enkelt.

Krydda: Försöket att rycka upp sig med "I wonder should I get up and fix myself a drink" (musiken blir
här lite kaxigare) åtföljt av reträtten "No, no, no, I’m so tired" (tillbaka in i dimman).

Knorr: "It’s three weeks, I’m going insane" (pekar på trötthetsperiodens längd)

© © ©

Den vassaste Maccan på Rubber. Här har han hittat ett hot beat. Texten är blajig
faktiskt, men det svänger ordentligt och det är väl huvudsaken, eller?

Krydda: Giftigt George-solo igen

Knorr: "Beep, beep, mm, beep, beep, yeah!"

© © © ©

Ett epos som jag misstänker att Paul hyser stor respekt för, samt en gnutta avundsjuka..
De första intrycken jag har av låten är att man rör sig i en drömtillvaro.
Nästa intryck är att vardagen är banal, men samtidigt mystisk och unik. Detta är sannerligen
en låt som ger mycket till lyssnaren i form av associationer. Det här med LSD blir nästan tjatigt,
men man kan liksom inte låta bli.

Krydda: Ringo svepande över pukorna

Knorr: "Somebody spoke and I went into a dream……….aaaah…aaah…".

© © © © ©

Lennon visar sin sentimentala sida genom att relatera till platser och händelser "that went before".
Det är en sådan vacker melodi att en saltmättad är på väg att tränga sig ut ur
ögonvrån. John hänger sig mera sällan åt återblickar, dock. i "Strawberry Fields", men sällan
blir det bättre än här.

Knorr: "I know I often stop and think about them".

© © © ©

John är ju ironins mästare och här tar han sig an handeldvapen. Han avslöjar med
några få ord människans fascination över att "no one can do me no harm" om man har en puffra,
samtidigt som han betraktar detta som en sjukdom. Mycket av dagens Hip Hop-låtar fokuserar samma sak, men Lennon
var ju bara 20 bast före.

Krydda: "Bang, bang, shoot, shoot"

Knorr: "when I feel my finger on your trigger……."

© © © ©

Håll i hatten, nu dyker vi! Är det verkligen samma man som skrivit "Oh darling" och "Hey Jude"?
Tydligen! Karl`n är en större gåta än de övriga 3 beatlarna någonsin varit.

Snacka om bottennapp! Jag saknar ord. Hur kan John och Paul överhuvudtaget tillåta detta?

Ja, ja, jag vet att låten redan sitter högt uppe på alla pediestaler, icke desto mindre
tycks den gång på gång lämna mig smått oberörd. Jag har verkligen försökt
ta den till mitt hjärta, men det funkar tyvärr inte fullt ut.

Den tredje pinnen i betyget nedan kan tillskrivas trycket från polare och från tidigare gjorda resencioner.

Knorr: "Nothing is real"

© © ©

Ironiska gliringar mot Maharishin invävda i en förtjusande liten melodi. Man förstår
att John blev väldigt besviken av gubbens tilltag, han skulle ju stå över alla mänskliga drifter
var det tänkt. Samtidigt är ju karlfan av kött och blod! Hela låten är en reaktion och det
var nog aldrig menat att den skulle bli en del an musikhistorien, vilket den inte heller är.

© © ©

Stötig och aggressiv George innehållande klagomål över skattetrycket mitt upp i all
psykedelia.

Om Beatles hade varit svenskar, så hade det kanske funnits två Taxman på varje album.

"Skattmasen" hör dock till den bättre hälften på Revolver. Frågan är om
George hade varit en lika god låtskrivare utan draghjälpen från J & P.

Krydda: det fyrverkerisprakande solot av George

© © ©

En gudabenådad låtskrivare berättar om en individ som fullständigt tappat
förmågan att navigera i verkligheten. Låten flyter fram på små osynliga luftkuddar
i varsamt doserade kurvor.

Krydda: det diskreta och smakfulla körarrangemanget

Knorr: "isn’t he a bit like you and me?"

© © © ©

Lovsång till en medlem i det annars så förhatliga P-vaktskrået. Återigen
fascineras Macca av den vardagliga människans bestyr. Det är kanske i egenskap av att vara superstjärna
som det medelmåttiga ter sig intressant. Rita är bara en i en rad av Macca-tjejer som agerat staffage till
en låt.

Krydda: John’s röst i kören.

© © ©

En lågmäld John vars text egentligen aldrig betytt något för mig. En doldislåt
helt enkelt. Tyvärr förmår inte musiken lyfta och på egen hand bära upp låten.

© ©

Det är en föga smart låttitel. Varför inte kalla den "Life goes on" eller
"Molly’s marriage". Som vanligt när Macca är på gott blajhumör så föds en medryckande
melodi. Jag minns en tid då det liksom var lite fult att digga den här låten, eftersom den hade
töntstämpeln på sig, men jag måste vara sanningsenlig här.
Versionen på Anthology 3 är super!

© © © ©

En kampanjlåt av John, något som han senare skulle komma att upprepa, t.ex med
"Give peace a chance".

Låten lämpar sig väl för "singalong" och var perfekt för satellitevenemanget
där den framfördes. Klassikerstämpeln är välförtjänt. Bilden av en
påtänd Jagger diggande finns med!

© © © ©

En Macca som jag först tyckte var medioker, men som därefter växt och nu framstår
som ytterst solid pop. Låten gillas även av min fru, vilket kan vara ett tecken på att den går
hem i många läger och visst är den oförarglig. Min tolkning har kommit att bli att
"I say hello and you say goodbye" ungefär betyder "jag har en positiv livssyn och du är reaktionär
och ointresserad". Orginellt va?

Knorr: Ekoeffekten som hastigt läggs på rösten vid ett tillfälle.

© © © ©

En personlig favorit på Revolver. Ibland tar man till sig något som inte kanske
är helt självklart och det hela är en helt omedveten process. Jag vill inte framstå som orginell,
men jag har aldrig hört någon annan framhålla just denna låt som speciellt bra.

Krydda: Bländande George-gura

© © © ©

En saftig fullträff där den ligger mellan "Sgt Pepper" och "Lucy". Ringos röst låter
så äkta och stämningsfull att jag inte skulle vilja byta ut honom mot någon av de andra. Jag ryser nästan alltid under de första 10 sekunderna. Problemet med att betygsätta Beatleslåtar är att så många är så otroligt bra.

Krydda: Ringo

© © © © ©

Några minuters god underhållning av George. Udda harmonier och udda text, men ett gott flyt i
musiken.

Jag har uppfattat texten som någon sorts beskrivning av ett uppbrott från det gamla och ett inträde
i en ny sfär.

Krydda: Pauls "berg-och-dalbane-bas"

© © ©

En gigantisk uppvisning av John med vokala insatser av stor spännvidd. Låtens tunga, gungande beat
påminner inledningsvis om "I put a spell on you" för att sedan glida över i det berömda,
hypnotiska loopen som nästan erinrar om Pink Floyd. Med detta menar jag inte att John plankar något
rakt av - låten är unik i sig.

Krydda: Den tunga, sövande leadgitarren i loopen och ljudeffekten som låter som en vind.

© © © ©

Chuck Berry-fraseringar och Peggy Sue-trummor samt en lössläppt klinkande Billy Preston.
John på sologitarr känns tyvärr lite avmätt. Frågan är om inte Wings-versionen
i Scandinavium hade mera glöd, men visst är Beatlarna samspelta och visst behärskar dom de olika
nyanserna inom R & R.

© © ©

Tyvärr saknas låten på original-LP, varför den av mig ofta betraktats som en outsider.
Icke desto mindre är det en pärla och otroligt slitstark. Jag skulle kunna köra den 3 ggr på rulle
och ändå digga nr 3 intensivt.

En klar personlig favorit.

Krydda: utan tvekan riffet

Knorr: virveltrumman innan Ringoknacket börjar

MIDI

© © © ©

Ett smått bisarrt Georgebidrag som inte rör upp några större känslostormar.
Kängor utdelas visserligen mot etablissemanget, men faller tyvärr framstupa på en svag melodi.
Hela produktionen är dubiös och jag vet inte vad som egentligen skulle kunna ha räddat låten.

I det populära tankeexperimentet att göra en vax av The White så får denna stryka
på foten.

© ©

Känslan av att flyga förmedlas träffsäkert i denna lilla komposition, som förmodligen
betraktas som en biprodukt av Beatlarna själva. Håll med om att den är otroligt cool och väldigt
kul att lyssna på. Jag har aldrig hört en liknande rhytm guitar.

Krydda: det sätt på vilket låten löses upp i psykedeliska flumljud

© © ©

Jag är av den åsikten att Macca gjorde många förhållandevis svaga låtar
just på de två första studiovaxen Rubber och Revolver och denna får statuera
exempel på detta. Hurtigt, skrälligt och överproducerat. Det verkar som han funderat mycket medan han
skrev, vilket inte är sunt för en naturbegåvning som Macca. Jämför t.ex med spontaniteten i
tidigare alster typ "All my loving", "Things we said today".

© ©

Macca har nu repat sig och funnit sig tillrätta i den psykedeliska tidsandan. Utan speciella knorrar och
kryddor, så är "Fixing a hole" är rik på nyanser och variationer och är enligt min mening en
av hörnstenarna på Pepper. Det verkar som om låten på något sätt betjänar
tanken att Pepper ändå är ett tema-vax och att det är just Paul som vill att den ska vara det.

© © ©

En kanontung Lennon där han på ett underfundigt sätt ironiserar över tidigare låtar. Låten har ett tung-gung och sug som man gärna slickar i sig gång på gång och Lennons ett röst är precis så vass som man vill att den ska vara. Ytterligare en femetta läggs till handlingarna.

Knorr: "the walrus was Paul"

© © © ©

En George med Macca-stuk i verserna. Middle-8 är dock typiskt George. Tråkigt nog förknippas
låten med alla smöriga tolkningar och tyvärr fastnar lite av allt smör även på originalet.
Texten är kex-fokuserad utan krusiduller, ovanligt för att vara George, och liret erbjuder inga
överraskningar.

© © ©

Denna vanvettigt pumpande låt vars ursinne stegras och planar ut i ett psykedeliskt inferno bär
en klar och tydlig Lennon-stämpel av orginalitet av en typ som Macca knappast förmår uppbringa.
Denna låt ska helst avlyssnas i hög volym. Känsliga lyssnare göre sig ej besvär.
Det känns som om låten förmedlar känsla av överhängande fara.
Vore inte detta något för ett rave-party årsmodell -97 förresten?

Knorr: "goo-ggoo-ga-djoob"

MIDI

© © © ©

Det känns som om Macca har skrivit den här flera gånger, dock med en annan kostymering.
"I will" är emellertid bländande vacker. Som en ren skogsbäck i dimslöjor och motljus en morgon
i Sherwoodskogen.

Krydda: percussion

MIDI

© © © ©

Soul-Lennon av ädlaste märke. Här funkar Prestons elpiano till 110%. Middle-8 är
också groovy. Låten är potent och helgjuten. Lennons röst är super (som vanligt).
En fröjd för hörselgångarna!

Krydda: Lennons pikanta tjut i elpianosolot

© © © ©

Trots detta positiva budskap så lämnas jag kallsinnig inför detta hurtiga rabblande
av låtens titel. Vissa textinslag är t o m smått naiva (det där om lärarna i skolan).
Det finns vissa stämsångskvaliteter, men helhetsintrycket kvarstår - en transportsträcka på
LP:n.

© ©

En underbar George som förmedlar värme, hopp och förtröstan.

Låten är producerad med fingertoppskänsla och det är med glädje man välkomnar
dess toner från högtalarna. Håll i er nu, men detta är Hari’s bästa låt
såväl i Beatles som solo!

Krydda: det ackustiska arret

© © © © ©

Förmodligen ursprungligen en "rocker" av Macca som sedan finslipades med stämmor etc.
Georges versintro är jäkligt funky. Sättet att sedan suga på ett enda ackord genom geom ett
större antal fjärdedelar känns igen från exempelvis "Helen wheels". Låten håller
hög intesitet rakt igenom, inte en trist sekund här inte! Bra jobbat Macca.

Knorr: "it took years to write it, will you take a look?"

© © ©

Musikaliskt småtråkig Lennon, vilket inte är vanligt. Dock har han ironikängorna
på och det brukar ju funka bra. Låten för en verkligen att fundera över hela den farmakologiska
industrin.

Knorr: "noone understands like Dr Robert"

© ©

En riktigt rå Macca. Taggtrådsröst till ett nådlöst beat som nästan är
punkigt. Jämför gärna med The Who under samma tidsperiod. Bilden på det nakna kexet med en
berg-och-dalbana som går ner mot musen i "Beatles illustrated lyrics" är ganska träffande.

© ©  

En minst sagt genomarbetad produktion med en ytterst tänkvärd text. En låt att respektera
och ta på allvar. Orginellt och spännande.

Krydda: kan det vara indisk curry?

© © ©

Jag har aldrig riktigt fattat texten, men det känns som en fortsättning av undervattenstemat
i "Yellow submarine". En uppfriskande låt med fart och fläkt är det iallafall och Ringos klart
bästa i Beatles.

Krydda: George bländande på gitarr igen

Knorr: bubbel, bubbel

© © ©

En blaha-blahatext till en mesig standardtolva. Verkar hoprafsat mellan kaffeslurken och ciggen.

Varför George, varför? Låten "All things must pass" hade suttit fint på Let it be
istället.

© ©

Bilder av Baywatch-kex formas på näthinnan, vilket ju är en angenäm association.
Det är dock ingen blåst bimbo det handlar om ("she’s the kind of girl who puts you down when friends
are there….").

Låten letar sig lugnt fram till det förlösande chorus.

Krydda: insugningsljudet i chorus

© © ©

Upptakten påminner starkt om "You never give me your money". "Golden slumbers" har dock en mycket
stark refräng. Återigen, observera det sentimentala, bakåtblickande hos Macca: "Once there was a way
to get back home". Återigen vill jag hävda svårigheten i att isolera låtar på Abbey.
Undantagna är dock "Come together", "I want you (she’s so heavy)" samt Georgelåtarna.

© © ©

En tidig George som charmar lyssnaren med sitt lätta, svävande flyt och intelligenta
gitarrarrangemang. Man tycker sig kunna spåra ett visst släktskap med "I need you" på Help.
Vissa låtar tar man till sitt hjärta utan att kunna peka på något konkret. Denna är en
sådan.

© © © ©

Det är uppenbart att Paul gillar den här själv med tanke på att han kör den
stenhårt med Wings live, men att rycka en ur högen som är bättre är ganska lätt.
Ta bara "Ticket to ride". Takterna känns hoplappade och blåset är lätt överproducerat.
Den hade blivit bättre med mjukare övergångar och mera George-guror.

© ©

Påminner på något sätt om den långt senare soloinspelningen "Gimme some truth".
Lite bortglömd pga placeringen på Yellow submarine, men icke desto mindre en fullfjädrad Lennon.
Tappar tyvärr några pinnar på sin "skramliga" produktion.

Knorr: "some kind of happiness is measured out in years"

© ©

Det där med att John ibland härmar Dylan har jag alltid betraktat som skitsnack. "Norwegian wood"
har inget Dylanstuk, utan är bara ytterligare en bekräftelse på Lennons originalitet som
låtskrivare. Den berättande texten är lika bra som när Macca gör det.

Faktum är att kompanjonskapet Lennon/McCartney också erbjöd en plattform för konkurrens,
vilket har visat sig vara mycket fruktbart. Man skulle toppa varandra och på så sätt kom enormt
bra låtar fram hela tiden.

Krydda: sitaren?

© © ©

Har alltid varit en gåta för mig. I skrivande stund kan jag knappast erinra mig vare sig
musik eller text, men när den rullar förbi på vaxen känner jag ingen motvilja.
Det lär vara en George.

© ©

Mitt inne i dimman och blommorna exploderar den på ett förlösande sätt.
Rockigare och tyngre än något under hela 66-67 utgör den en högtidsstund vid högtalarmembranen.
Snabb eller långsam version spelar ingen roll - de är lika vassa. Ett litet plus i kanten för den
långsamma dock. Suveränt Macca!

© © © © ©

John leder oss med sedvanlig ironi på storviltjakt i Kiplings fotspår tillsammans med
kötthuvudet Bungalow Bill. Inget för bandspelaren hos Grabbarna på Fagerhult precis.

Knorr: "all American Saxon mother’s son"

© © ©

Ett brottstycke ur verkligheten levererat av Macca inslaget i ett vackert klassiskt paket.
Om man befinner sig i rätt stämning, så är detta verkligen en låt som förmår
fängsla och engagera så till den grad att man skapar mentala bilder till musiken. Ungefär som en
liten kortfilm.

Knorr: detaljerna typ: "silently closing her bedroom door"

© © © ©

Naket, inåtvänt och personligt av John. Kanske inget för den breda skaran av Beatlesfans.
Ytterligheterna på Lennons känsloskala är VANSINNIG respektive SKÖR, BRÄCKLIG och var "Julia"
ligger behöver väl inte anges.

© ©

Macca spänner rockbiceps igen med självklar lekfullhet. Låten är full av små
balla tilltag: jetmotorer, stämsång, balalaikaimitationer etc. Texten är häftig och alltihop
svänger kopiöst.

Knorr: "the Ukraine girls really knock me out"

© © © ©

En smått skrämmande kreation präglad av LSD-hallunicationer. Det är inget att sticka
under stol med. Polare har åkt vilse och allt verkar strula under inflytande av drogerna. Låten blir
lätt fel om den lyfts ut ur sitt sammanhang och sätts under luppen, men den är helt rätt i en
hippiekvart.

© © ©

Här kan man skönja Macca’s Besame Mucho-ådra som i stort sett innebär att man tar ett
recept och ändrar mängdmåtten samt vissa tillagninstider.

Det finns något (och kanske rentav någon!) som står modell för melodin "Michelle", exakt
vad vet jag inte, men själva konceptet tillhör sannolikt någon form av vistradition.

Skickligt Macca!

© © ©

En byfåne som egentligen besitter övernaturliga krafter och universella insikter sitter på
en kulle som en drop-out i västvärlden. Har han blivit en yogi-mästare? En introspektiv Macca som
faktiskt kunde ha varit en Lennon.

Knorr: "he knows that they’re the fools"

© © © ©

"Slow version" på The White framstår som en megahit där Lennon på ett nyttigt
sätt ifrågasätter allt vad dogmer och partipolitik heter. Hans enkla lösning på
världsproblemen redovisas i raden "don’t you know it’s going to be alright". Jämför denna attityd
med innebörden av "Let it be". Är det inte samma budskap? "Slow version" är en låt att DIGGA med
all vad det innebär.

© © © © ©

Macca rullar upp barndomsscenerier med en lätt och obemärklig psykedelisk touch, en slags
overklighetskänsla som förmedlas av vissa ord i texten. Hur bär karl’n sig åt för att
teckna upp dessa minnesbilder utan att det verkar banalt. Det är nog inte många som är beredda att
sätta sågen i "Penny Lane".

Knorr: "never wears a mac in the pouring rain, very strange"

© © © ©

Detta är väl inte en komplett låt, men kräver ändå ett omnämnande.
Det berömda solopartiet är så tätt och tufft att man nästan behöver syrgas efteråt.
Jag förmodar att det är Macca som kokat ihop det här.

Lysande!

Knorr: "in the end the love you take is equal to the love you make"

© © © © ©

Lennon utropar någon sorts ny medvetenhet om ordets innebörd i takt med en utökad
brasskonsumtion och LSD-debuter. Smått patetiskt såhär med facit i hand, men man får
väl förstå grabbarna.

Knorr: "in the beginning I misunderstood, but now I got it, the word is good"

© © ©

Skåpmat av Macca på Rubber Soul. Det är liksom omöjligt att närma sig
låten från något håll. Dess sanna natur är och förblir ogripbar för en
amatör som mig.

© ©

Svårt att genomskåda tankebanorna i denna text. Någon gömmer sina stålar i
en stor brun väska inne på ett Zoo. Vem handlar det om egentligen? Ganska monoton melodi också.
Vad ska man säga?

Krydda: det indiska instrumentet

© ©

Den berömda cirkusannonsen musiksatt av Lennon enligt den psykedeliska kokboken. Ytterligare en av
hörnstenarna på Pepper. Ett galleri av färgstarka figurer passerar revy i texten. Flummigt
värre.

Krydda: de svindlande instrumentalpartierna

© © © ©

Oförarglig Rock & Roll av Macca som smäller bra och fungerar bra i avlyssningsögonblicket.
Här finns dock ej mycket att hämta för citat- och tolkningsexperterna.
Låten ingick i Restenäsbandet "Steam’s" coverrepertoar och repades flitigt av undertecknad.

Krydda: "yes we’re going to a party, party, yes we’re going to a party, party,"

MIDI

© © ©

Lätt att förväxla med "Cry baby, cry". Av de två känns dock "Dear Prudence"
mera helgjuten och orginell utan att fördenskull nå upp till de stora giganterna på The White.
Den ligger och knuffas strax ovanför nedflyttningsstrecket.

© © ©

Undanskuffad till en singelbaksida utan någon entusiasm från Paul och John. Visst, visst,
den är flummig men egentligen inte sämre än "Love you to".

© ©

Anonym George på Rubber Soul. Man förstår av texten att George är putt på
någon/några för att vederbörande agerar dumt. De uppmanas härvidlag att tänka själva.
Bra va?

© ©

Det är något sjukt över låten som jag har svårt att förlika mig med.
Jag vidhåller att den beskriver ett sjukdomstillstånd och att den gör mig illa berörd.

Att den geniförklarats i vissa läger är en helt annan historia.

Knorr: fåglarna

© ©

Låten frammanar bilden av en stor gryta potatis som ohämmat kokar över, alternativt ett
skenande godståg. Lämpar sig bra för head-banging. Motsättningen är fullständig när
en bindgalen Macca vrålar "Take it easy! Take it easy!".

Krydda: Ringo jobbar på cymbal

© © ©

Här väcks alla dimmiga hippies till liv och en grå diskbänksvardag med stress om
umbäranden tränger sig på. Låten gör en orolig och småstressad och det är ju
inget man eftersträvar.

Krydda: tuppjäveln

© ©

Många har förargat sig över låtens närvaro på Pepper vilket kanske
är förståeligt. Den bryter stämningen på vaxet på ett frappant sätt.
Konstigt att Macca själv tolererade detta. Undrar vad Lennon tycker innerst inne om ett sånt här alster.

© ©

Macca tyckte nog han var provokativ, men såhär 30 bast efteråt passerar det hela med en
avmätt gäspning.

Produktionen lämnar en hel del övrigt att önska. Varför ta fram stångjärnshammaren
när det går att göra låten svängig med små medel?

© ©

Det är nog inte vanlig nattsömn som avses med denna låt, utan snarare ett dvallikt
tillstånd hos Lennon framkallat av vad vet jag. Någon sorts halvsömn.

Johns livsstil bidrog säkerligen till en rad trötthetsfenomen.

Musiken och Johns röst sammansmälter med textinnehållet till en fullständig musikupplevelse.

Krydda: "float upstream"

Knorr: "keeping an eye on the world going by my window"

© © © ©

En hit innan morsan föddes? Nja, låten duger gott även i detta århundrade och
tilltalar säkert en åldersmässigt bred publik. Man kan ju rentav inbilla sig att Beatles består
av fyra anständiga telningar när man hör det här. Mycket bedrägligt. Macca rör sig oftast
i tre musikaliska sfärer: rock & roll, popballad och pastisch. "Your mother should know" tillhör den
sistnämnda.

© © ©

Ett kraschat förhållande. Kärlekstrubbel. En hyfsad melodi. Diskret komp.
Lite konturlöst stundtals, eller är det bara sorgligt? Macca sentimental igen.

© © ©

Sanslös text av Macca om en sorts tragikomisk psykopat vid namn Maxwell. Fascinerande trots
total avsaknad av buskap. Vid 1:a avspelningen av LP:n föll denna genast i god jord.

Knorr: "PC31 said we got a dirty one"

© © ©

Pretentiöst försök till sk poetisk komprimering, dvs att man söker uttrycka
väldigt mycket med få ord.

Om detta lyckas eller ej beror ytterst på mottagaren.

Ackordsekvensen är suverän. Häftiga växlingar.

© © © ©

Macca längtar till naturen, vilket senare skulle visa sig manifesteras i farmen han förvärvade.

Av Beatlarna är han den ende som har en dragning till natur och lantlig miljö.

Låten gör inte mycket väsen av sig, men godtas nog av de flesta för vad den är.

© © ©

Lennon analyserar svartsjuka som företeelse och vi konstaterar att han är farlig i detta avseende.
Vi vet även att han var ganska grisig mot Cynthia, så det var väl tur att hon inte agerade enligt låttexten.

© © ©

Stön, stånk, pust. Visst är Macca jobbig ibland.

Se ovan

Ett kanonbidrag av George. Däremot hajar jag inte texten, rabblandet av en massa mysko maträtter.
Det som räknas är dock vad man tycker om att lyssna på låten och därav ett ganska högt
betyg:

© © © ©

Denna låt kandiderar om en plats som Macca-klassiker och visst är det en ackustisk pärla,
men för mig personligen räcker det gott med "Yesterday".

© © ©

Uppryckning av Macca när han lyckas matcha "Nowhere Man" riktigt bra. Låten är faktiskt ett
bra exempel på hela soundet och produktionen på "Rubber soul".

Läcker växling F - Fm i raden "we have lost the time that was so hard to find", en växling som
funkade skitbra även i "Baby I love you" (Ronettes) och "I can hear music" (Beach Boys).

© © © ©  

Across the universe

A day in the life

Come together

Here comes the sun

Hey Jude

Let it be

Lucy in the sky with diamonds

Revolution 1

Sgt Pepper’s lonely hearts club band

The End

The long and winding road

While my guitar gently weeps

With a little help from my friends

Sida 1

Back in the USSR

Happiness is a warm gun

Savoy truffle

Sexy Sadie

Glass Onion

I will

Sida 2

Ob-la-di Ob-la-da

I’m so tired

Bungalow Bill

Birthday

Revolution 1

While my guitar gently weeps

1 Sgt Pepper

2 The White album (enl. enkel-LP ovan!)

3 Abbey Road

4 Let it be

5 Magical mystery tour

6 Hey Jude

7 Revolver

8 Rubber Soul

9 A hard days night

10 Help

11 With the Beatles

12 Please, please me

13 Yellow Submarine

14 Beatles for sale

Regler

Svaren lämnas in   senast 10 Februari 1998.

Ett fint pris med Beatlesanknytning väntar på vinnaren.

1) Hur många Beatleskompositioner har ordet "bird" i låttiteln?

2) Vilka 3 Beatleslåtar skrivna efter 1966 av George finns är ej rescenserade här?

3) Vari består Robert Freemans bidrag till the Beatles?

4) Vilken av Pepperlåtarna är inspelad 1966?

5) Vilket årtal påbörjades inspelningarna av Penny Lane?

6) Hur många döttrar har Paul?

7) I vilken Beatleslåt nämns Dylan vid namn?

8) Vilken låt är inspirerad av Cornflakesreklam?

9) Vilken av Johns låtar på The White tycker Paul är vassast?

10) I vilka 3 låtar skrivna av Beatlar nämns "U.S.A" respektive "L.A." och "Dakota"?

11) Vem är boxaren på omslaget till Pepper?

12) Vilken låt förknippas med "Little Nicola"?

13) På vilken Beatleskomposition hörs kvinnoröster (kör)?

14) Vilken Lennonlåt med Beatles är direkt inspirerad av Beethoven?

15) Vilken Paul-låt på Abbey Road skrevs i samband med inspelningarna av "The White"?

16) I vems hem skrevs Golden Slumbers av Paul?